Nedre Nyland 2 - tuffaste bynamnet so far.
Vaknade tidigt imorse. Vi (jag och baby) åkte på en tur, med hans föräldrar, till Nedre Nyland 2 där hans mormor bor i mitten av ingenting. Nicklas försökte installera trådlöst nätverk i mormorns hus. Värsta högteknologiskt. Trots tappra försök (genom att byta framochtillbaka mellan blå och grå sladd, och mixtra med lösenord) så lyckades det inte. I vanliga fall är han en riktig tekniker. Vi fick iallafall vofflor med smör och socker, himla gott. Efter att vi burit in lite ved så kunde ugnen "sättas på" (den är vedeldad....hela huset värms faktiskt upp av ved) och nicklas mor (passar bättre än mamma i detta mysiga sammanhang) värmde lite vatten till termosar. Hon hade fixat fika som vi skulle ha med oss till "fjällen" (Agnäsbacken). Det är lika stort som Botkyrkabacken, men är som att vara i fjällen (för en stockholmare).
Så kom vi till backen, och jag hade väl svarat lite kaxigt att jag var "ganska bra faktiskt". Det skulle jag få ångra...tårarna kom när jag till min fasa upptäckte att enda sättet att ta sig till liften var att åka nedför en röd (!) backe, full av småsmå störtloppsåkande människor. Första svängen skulle jag göra inför puplik (nicklas och hans föräldrar) i isig brant backe. Försökte blåsa mig själv i ögonen så tårarna skulle torka (tror det funkade) och sen började jag glida nedåt i sidled. Väl nere på skakiga ben så fick vi reda på att den backen var den enda som var öppen (ja och barnbacken, men den är för plan för mig -tufft!). Det var bara att försöka återkalla alla minnen av vad skidlärare sagt, "tryck till ordentligt då glider du inte" (hallå, det gör man visst det...). Efter några åk så blev jag lite mer stabil, psykiskt iallafall... Vi fikade i en mysig liten stuga. Varm oboy, leverpastejsmackor och apelsin. Utsikten var helt enorm, man såg hur långt som helst och det var bara vittvittvitt. Jag fick en riktig "frilufsinjektion". Det var härligt.
Det har varit en riktigt fin dag, mysig och god. Som när man var liten. Jag var barn idag.
//vilde
Bakar bröd nu. Kände att det var något som fattades.
ps. Jag saknar min Lars. Nästan mer nu sen vi startat bloggen... Hon är verkligen bra. ds.