Krokodiltårar
Jag vet inte riktigt vad som har tagit min kropp i besittning på senaste tiden. Jag har nog aldrig tänkt på mig själv som en väldigt sentimental person. Men det är just vad jag har blivit. Jag känner för att gråta båda vid uppenbara "gråtsituationer" men även vid alla möjliga andra tillfällen. Jag kände en våldsam lust att börja storgrina när jag var och tittade på maraton springarna. Varför i hela fridens namn gjorde jag det liksom? Jag fick verkligen kämpa för att hålla tårarna tillbaka.Det kändes som om hela kroppen ville gråta.
Sorgliga låtar är ju helt omöjliga och fina filmer går inte heller(jag vågade nästan inte titta på Bambi med Ellis för jag vet ju att mamman dör), men jag grinar lika gärna till filmer som Clueless och för att inte tala om Ugly Betty...
Jag kände för att börja gråta när jag tittade ut över hela Stockholm från ett tak, men jag misstänkte att mina kollegor kanske inte riktigt var redo för sådana känsloutbrott och behärskade mig..:) Och bara jag tänker på mina älskade vänner kan jag transformeras till en lipsill av värsta sorten.
När jag tänker på alla knäppa saker och misstag som jag gjort kan jag få världens största klump i halsen. Kanske inte så mycket för just det dumma utan mer för att jag har varit så liten och dum och vilsen ibland och jag skulle vilja ta den lilla jag i famnen och trösta den. Tänk om man skulle kunna göra så..
Fast ibland är det skönt att gråta.Gråta lite extra för alla gånger man har hållt den inne.
Och för det mesta är jag ju alldeles jätteglad.
Puss från mig
/grinlars (borde kanske kallat mig olle istället..)
Sorgliga låtar är ju helt omöjliga och fina filmer går inte heller(jag vågade nästan inte titta på Bambi med Ellis för jag vet ju att mamman dör), men jag grinar lika gärna till filmer som Clueless och för att inte tala om Ugly Betty...
Jag kände för att börja gråta när jag tittade ut över hela Stockholm från ett tak, men jag misstänkte att mina kollegor kanske inte riktigt var redo för sådana känsloutbrott och behärskade mig..:) Och bara jag tänker på mina älskade vänner kan jag transformeras till en lipsill av värsta sorten.
När jag tänker på alla knäppa saker och misstag som jag gjort kan jag få världens största klump i halsen. Kanske inte så mycket för just det dumma utan mer för att jag har varit så liten och dum och vilsen ibland och jag skulle vilja ta den lilla jag i famnen och trösta den. Tänk om man skulle kunna göra så..
Fast ibland är det skönt att gråta.Gråta lite extra för alla gånger man har hållt den inne.
Och för det mesta är jag ju alldeles jätteglad.
Puss från mig
/grinlars (borde kanske kallat mig olle istället..)
Kommentarer
Trackback